Om vi bryter ett ben så syns det, ingen ifrågasätter att du är sjuk och inte orkar.

Men när det är själen som är sjuk så syns det inte utanpå...

Just nu är det bara så att min ork har tagit slut, jag går på jobbet och gör mitt jobb, och jag gör mitt bästa för det är precis det jobb jag älskar och är gjord för att göra.

Jag älskar mina gamla, att få pyssla om dom och se till att dom har det bra.

Men jag hatar att jag måste göra allt halvdant, "Elsa" har hela sitt liv haft håret rullat och vackert, men jag måste låta hennes hår ligga platt för jag har inte tid.

Om jag rullar hennes hår efter duschen så innebär det att "Bertil" inte får komma upp idag, eller inte hinner gå på toaletten.

Egentligen var det där en försköning att verkligheten, "Bertil" hinner säkert inte gå på toaletten oavsett om jag rullar "Elsas" hår eller inte, för det är 4 stycken som står före i kön att få gå på toaletten.

Så när vi väl kommer till "Bertil" så är det redan för sent...

Och det spelar ingen roll att jag påpekar det här till min chef 10 gånger om dagen, för dom kan inte göra nåt.

Det finns inga pengar till mer personal, det enda som finns är en besparingsplan, vars summa som ska sparas växer för varje år.

När jag sen kommer hem till mina älskade ungar som vill ha min uppmärksamhet och tid, då har jag ingenting kvar att ge.

För jag har gett allt, jag har delat mig på mitten hela dagen för att hinna göra det jag ska, och jag har endå inte gjort ett bra jobb.

Så i slutändan har jag gett allt jag har, men endå gjort alla besvika.