Jag baaara älskar att analysera saker...nej det gör jag inte, jag hatar att jag måste analysera allt.

Jag har analyserat sönder dom flesta av mina förhållanden innan dom ens har börjat, jag vet precis varför jag har sömnproblem, ätstörningar, aggressionsproblem, dåliga nerver, tillitsproblem osv

Men denna eviga anylysering har vad jag kan komma på aldrig hjälpt mig, jag kan anlysera saker hela nätterna utan att bli klokare för det.

Borde gå en kurs i att bara leva, sluta tänka och bara leva.

Varje fredag när dom små åker till pappan får jag en oro i kroppen, kan inte sitta still och måste göra nåt.

Måste ut, måste hitta på saker trots att jag borde ta det lugnt och ladda batterierna.

Självklart har jag analyserat även det här, och vet att det sitter i att jag blir ensam och inte klarar ensamheten.

Jag klarar inte av tystnaden som blir när dom stänger dörren och jag vet att det är en vecka tills vi ses igen.

Men idag bestämde jag mig för att inte göra som jag alltid gör.

Jag handlade massa gott, gick hem låste dörren och tittade på en film alldeles själv.

Och till min förvåning kändes det så skönt, jag kunde njuta av tystnaden och ensamheten, känna mig lugn och tillfreds utan att ha den där oron och saknaden som gnagde.

Om vi bryter ett ben så syns det, ingen ifrågasätter att du är sjuk och inte orkar.

Men när det är själen som är sjuk så syns det inte utanpå...

Just nu är det bara så att min ork har tagit slut, jag går på jobbet och gör mitt jobb, och jag gör mitt bästa för det är precis det jobb jag älskar och är gjord för att göra.

Jag älskar mina gamla, att få pyssla om dom och se till att dom har det bra.

Men jag hatar att jag måste göra allt halvdant, "Elsa" har hela sitt liv haft håret rullat och vackert, men jag måste låta hennes hår ligga platt för jag har inte tid.

Om jag rullar hennes hår efter duschen så innebär det att "Bertil" inte får komma upp idag, eller inte hinner gå på toaletten.

Egentligen var det där en försköning att verkligheten, "Bertil" hinner säkert inte gå på toaletten oavsett om jag rullar "Elsas" hår eller inte, för det är 4 stycken som står före i kön att få gå på toaletten.

Så när vi väl kommer till "Bertil" så är det redan för sent...

Och det spelar ingen roll att jag påpekar det här till min chef 10 gånger om dagen, för dom kan inte göra nåt.

Det finns inga pengar till mer personal, det enda som finns är en besparingsplan, vars summa som ska sparas växer för varje år.

När jag sen kommer hem till mina älskade ungar som vill ha min uppmärksamhet och tid, då har jag ingenting kvar att ge.

För jag har gett allt, jag har delat mig på mitten hela dagen för att hinna göra det jag ska, och jag har endå inte gjort ett bra jobb.

Så i slutändan har jag gett allt jag har, men endå gjort alla besvika.

Att vara en familj...

det finns 2 sorters familjer, dom du delar gener med, och dom du bara älskar och ser som din familj.

Vi har firat jul idag med familjen, alltså den familj som senaste året har kommit att betyda allt för mig.

Dom jag ringt i tårar, i hysteriska skrattanfall som bara dom kan förstå, dom som stått vid min sida när ingen annan gjort det.

Det är dom som får min värld att hålla ihop,dom som får mig att hålla ihop när hela jag hotar rasa samman.

Det är inte den jag familj jag fötts in i, det är den familj som kommit in i mitt liv och visat att dom finns där och inte lämnar min sida oavsett om jag är på toppen eller botten.

Nu kryper jag ner bredvid mina utslagna hjältar, tacksam över dagen och mätt i magen   

den här tiden på året, så mysig och familjär.

Och det är ju helt underbart, om den inte plockade fram all min saknad, all sorg jag känner inför alla dom som lämnat mig.

Jag får något så jävla bittert i hjärtat så fort det närmar sig första december, att det dessutom är min jul utan barnen gör allt ännu tyngre.

Jag kommer fira jul med mina älskade ungar och underbara vänner den 25:e och det känns fantastiskt, men trots allt det fantastiska jag har, så tycks jag endå nå botten av min självömkan varje december.

Sista gången jag träffade min pappa var julen för 8 år sen, han fick en mugg där det stog världens bästa morfar...och det hade han varit, om han hade fått levt och träffa sina barnbarn.

Det blev inte så, han åkte hem efter jul och det var sista gången jag såg honom.

Nu blir det sova och ladda för en heldag på jobbet.

Lillgumman älskar dessa spel som innebär att sminka, klä på och styla, oftast är det Elsa från frostfilmerna hon fixar.
Just idag ligger jag bredvid och kollar, trodde det var ett jävla skämt när jag såg vad hon gjorde!!!
Elsa figuren på skärmen var rynkig och finnig, och Emilia höll i en botoxspruta och fixade rynk-Elsa så hon blev av med sina rynkor.
Nu vet min 4-åring inte vad hon gör, men jag undrar verkligen om det är så deras generation kommer se på åldrandet.
Att få lite Botox är desamma dom att köpa sig ett par nya skor.

Från Botox och tillbaka till julen, idag är det Dan före dan, och jag följer mitt råd från gårdagens inlägg.
Morgonrocken är fortfarande på, och vi ligger kvar under täcket, Lucas ligger i sin säng och bygger med lego han fick från momma igår, Emilia ger frost-Elsa Botox och jag bara tar det lugnt.
Nu kom min legobyggande son och kröp ner så vi ska passa på att kramas innan dom far till pappa och firar jul.

Det här med julen...vi stressar som några jävla galningar för den "perfekta julen" allt ska va klart, allt ska vara hemlagat, allt ska vara så förbannat bra in i minsta detalj...

Sen sitter vi där helt utslagna på soffan, skällt på barnen hela dagen för att dom bråkar, stressat runt på en affär med griniga barn, glömt bort att du har vänner som kanske börjar tvivla på om du är en vän längre.

Men självklart gör du ju allt detta för att det ska vara sååå mysigt med jul.

Klart att barnen blir griniga av att stressa runt i en affär med en en stressig och stirrig mamma som varken hör eller ser dom, det enda hon ser är en lappjävel fylld med varor som behövs för att julen ska bli... perfekt...mysig...osv

Förbannar mig själv idag, över att jag stressat runt som en galning, jag har ju glömt bort att vara i mina barns värld.

Dom skiter väl fullständigt i om jag bakat den där kakan själv eller inte, och sen sitter jag och försvarar mig själv med att jag gör ju allt för barnen.

Nä jag gör allt för att jag vill känna mig bra, för att jag vill att allt ska vara perfekt till varje pris, och det priset är alltså tiden jag förlorar med mina barn, konflikterna som blir när jag inte har tid, inte lyssnar och är i en helt annan värld ist för deras lilla julsaga.

i mårn skiter vi i det här, vi lämnar julstressen och veckans magsjuka hemma och njuter av livet ist.

Nu kom min lilla prinsessa uppkrypandes i sängen så det blir god natt   

Glöm inte att njuta mer och stressa mindre...