Ja vad ska man säga, jag får liksom en kluven känsla av begravningar, på ett sätt är det skönt att få ett avslut, men på samma gång är det där avslutet så jävla svårt.

Ja man ska lägga en blomma på kistan och säga hej då...sen då?

Sen sliter det liksom upp varenda sorg som finns i mig, varje människa som försvunnit kommer tillbaka i tankarna.

Det blev så nära inpå allt, först säga adjö till den finaste vän man kan ha, sen säga adjö till den goaste och underbaraste farfar man kan tänka sig.

Hela prästens prat fick alla tankarna att vandra till pappa och farmor, så länge sen dom gick bort, men just idag kändes det som nyss.

Min älskade farfar hette John-Erik, men vi har alldid kallat honom faffa både jag och Lucas..mitt i prästens talande om John-Erik så utbrister Lucas: vem är den där John-Erik han pratar om mamma, det är ju faffa svarade jag och försökte hysha honom lite, Men! varför säger han inte faffa då? svarar min lilla kloka kille   

Blev iaf en massa fika och prat i faffas hus efteråt, så roligt att få träffa mina kusiner, men det är så synd att det oftast blir under såna här omständigheter.

Nu är iaf mina små troll hos sin underbara faster, hur fin kan en människa vara, hon har dom till på söndag så jag kan jobba min helg, dessutom har hon en väldigt förkyld Emilia, hon är ju helt suverän  

Nu blir det go natt och ladda inför ett jävulspass på jobbet i mårn